Många har säkert hört talas om Panamadokumenten och Paradisläckan, eller ”Paradise papers” som den kallades på engelska. Båda dessa händelser handlade om hur stora världsomspännande företag och rika framstående personer placerat sina pengar i skatteparadis för att slippa betala någon skatt. Detta är fullt lagliga handlingar, men ofta mycket avancerade och svårförstådda. Nedan följer en kort men förhoppningsvis förståelig förklaring om vad skatteplanering egentligen är.
Skatteplanering kan enklast förklaras som en eller ett flertal olika åtgärder som görs inom lagens gråzoner för att minska skatten. Det handlar alltså om sådant som skattelagstiftningen uttryckligen eller underförstått har godkänt. Det kan till exempel vara att man senarelägger inkomstskatt och socialavgifter. Skatteplanering alltså de facto inte alls olagligt, men har trots det fått en väldigt negativ klang i media. Varför är det så?
En orsak till detta kan säkerligen vara de faktum att många blandar ihop skatteplanering med skatteflykt, och skatteflykt är till skillnad från skatteplanering olagligt. Skatteplanering kan ske i olika nivåer av komplexitet. Enkel skatteplanering brukar anses vara typ ränteavdrag och att göra maximala avskrivningar på inventarier, medan mer avancerad skatteplanering är till exempel interna aktieöverlåtelser, som i och för sig inte är olagligt. Däremot är det så att ju mer komplex och avancerad skatteplaneringen blir, desto närmre gränser för vad som är tillåtet och ej hamnar personen som skatteplanerar. När väl gränsen passeras övergår skatteplanering till skatteflykt och den olagliga gärningen är ett faktum.
Baksidan med skatteplaneringen är att de länder där pengarna i normala fall skulle ha skattats för, förlorar enorma summor. På grund av att de rör sig om väldigt stora summor som förflyttas från hemlandet till ”skatteparadiset” är det också stora summor som inte kommer in i systemet. Det är viktigt att glömma att det faktiskt inte är olagligt, utan att det snarare handlar om moral och samvete.